Recension: MY BEAUTIFUL DARK TWISTED FANTASY av Kanye West

Mitt förhållande till Kanye West är oerhört kluvet. Å ena sidan älskar jag honom för vissa av hans låtar, kanske framför allt Heartless. Å andra sidan hatar jag honom för att han är en sån uppenbart naken kejsare. När senaste skivan dessutom fick kritikertungorna att trängas i hans anal som vore den den enda öppna kassan på BR den 23/12 – ja, då visste jag inte vad jag skulle tro.

Så här en dryg månad efter ankomsten av My Beautiful Dark Twisted Fantasy är jag något klarare i min syn på Kanye West. Skivan är helt klart hans hittills mest helgjutna album, men liksom så många andra helgjutna album har den ett problem – det blir för jämntjockt och för lite som sticker ut. Jag älskar visserligen idén att sampla Aphex Twin som i Blame Game, men den låten är signifikativ för hela skivan – bra idéer som blir bra låtar, men ytterst få instant-repeat-låtar. Egentligen är det bara tre låtar som verkligen sticker ut för mig. Monster och Hell Of A Life är två av dem, men även om de är riktigt bra så är de ändå inte fantastiska. De hamnar där bland de kanske 15-20 bästa Kanye-produktionerna någonsin inte mer än så.

Och sen är det mästerverket. So Appalled är inte bara en av Kanye Wests två bästa låtar någonsin, det är helt klart en av årets absolut bästa låtar alla kategorier. En låt där alla Kanyes visioner äntligen kommer till sin rätt. Storslaget och överdramatiskt men ändå så oerhört personligt, trots att det är en låt som är fullproppad med gästartister.

Något säger mig att jag nog inte kommer lyssna på My Beautiful Dark Twisted Fantasy när det här året tagit slut. Men enstaka låtar kommer helt klart lämna permanenta spår på diverse spellistor.

Betyg: 7 av 10

Kanye West feat. Jay-Z, Pusha T, Prynce Cy Hi, Swizz Beatz & The RZA – ”So Appalled”

Recension: HEAVY RAIN

I slutet av 90-talet, när det inte fanns några svenska spelforum på internet, fördes debatten på tidningen SuperPLAYs insändarsida. Det handlade om att ta spel på allvar. Spel var ju en lika viktig del av kulturen som litteratur, film och musik. Logiken sa då att spelen måste kunna väcka lika starka känslor som ovan nämnda kulturgrenar. Sagt och gjort, en efter en började bekännelserna komma – jag grät till det här spelet, jag grät till det där spelet – och inom kort verkade hela gamerkulturen blivit hälften emos och hälften crybabys. Diskursen kring spels tårframkallning har sedan dess levt vidare och användes till och med i marknadsföringen inför Lost Odyssey, då Hironobu Sakaguchi (mr Final Fantasy) hävdade att hans spel skulle få vuxna män att gråta.

I diskursens epicentrum stod det då hyfsat aktuella Final Fantasy VII och närmare bestämt Aeris dödsscen i slutet av den första skivan. Det var en överraskande scen, närmast chockartad. Visst hade spelkaraktärer dött tidigare i rollspel, men det var i regel bifigurer av typen ”den vise mentorn” – en person som måste dö för att den unge huvudpersonen ska kunna kliva fram och mogna. Aeris däremot var ju den där tjejen som vi alla förälskat oss i (trots att vi vet att såväl Tifa som Yuffie skulle varit mycket grymmare i sängen), spelvärldens motsvarighet till the manic pixie dream girl.

Men tårar? Kom igen. Det är spel vi pratar om. Kanske är det min fantasi som är begränsad, men jag lever mig inte in i spel till den graden att jag saknar distans till det som händer. Det gör jag visserligen inte när det gäller böcker eller film heller. Musik däremot, det är en annan sak, men då handlar det ju snarare om personliga känslomässiga bindningar än om musiken i sig. Men visst, jag har gråtit av spel. En gång. Det var hösten 2000. Jag var nyutexaminerad lärare och var fullt inne i mitt första läsår. Totalt utarbetad. Vi snackar vara på jobbet från sju på morgonen till tio på kvällen. Lägg till över en timmes resväg enkel resa så fattar du. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag. På fredagen åkte jag förbi den underbara spelbutiken GameShop i Näckrosen (R.I.P. alla fantastiska spelbutiken som dödats av Game och GameStop) och plockade upp ett exemplar av Chrono Cross. Och så hem. Tanken var att förtränga allt jobb, all stress, all ångest – bara gå in fullständigt i ett spel – på samma sätt som jag gjort så många gånger under studietiden.

Min Playstation funkade inte.

Något hade hänt och den startade inte. Jag drog ut alla sladdar och satte i igen, men det funkade inte. Jag testade med andra spel. Ingenting. Där och då grät jag. Men när Aeris dog? Nej.

Så hoppar vi fram till våren 2010. Det är lördagkväll och jag befinner mig hemma hos Familjen Spel. Spelet som gäller är Heavy Rain, ett spel de redan hade spelat igenom två gånger. Jag gillade första halvan av Fahrenheit (jag spelade aldrig klart det), men redan från början märktes det att Heavy Rain var ett par snäpp djupare och bättre på alla sätt. Framför allt var det faktumet att spelet fortsatte mot slutet oavsett vad man gjorde som kändes banbrytande. För en jrpg-fantast sedan det första Phantasy Star till Sega Master System i slutet på 80-talet så var det omvälvande att inte tänka ”levla, grinda, samla, prata med allt och alla, försök hitta bästa alternativet hela tiden”, utan istället spela för att intuitivt göra spelupplevelsen till den mest intressanta.

Följaktligen försöker jag gå in i rollerna, göra som jag tror att de skulle göra istället för att försöka göra ”det bästa”. Jag undviker till och med att naken-kvinnokropps-maximera vilket så här i efterhand fortfarande gör det till en unik spelupplevelse.

För att vara ett handlingsbaserat spel är handlingen inget vidare. Eller så är det så att eftersom spelet är så filmiskt så bedömer jag handlingen med andra ögon än jag bedömer handlingen i andra spel. Men det är en dussin-thriller (ungefär som en av alla dessa filmer man hyrde under andra halvan av 90-talet i förhoppningen att det skulle vara en ny De Misstänkta) på samma sätt som andra spel är dussin-action eller dussin-skräckisar. Och med tanke på David Cages uttalanden om att andra spel är som porrfilmer och hans hyllande av lite ”svårare” litteratur och film känns det som att han kastar glas i stenhus eftersom handlingen känns mer Jade än Se7en.

Istället är det alltså spelets gameplay som etsar sig kvar i minnet. Känslan av att spela på ett helt annat sätt än jag gjort i hela mitt liv känns fascinerande. Jag tänker osökt på två 90-talsspel som var lika revolutionerande på sin tid – Wolfenstein 3D och Super Mario 64. Bägge dessa spel revolutionerade spelvärlden och lade ut rötter till hur spel görs än idag. För sin tid var dessutom bägge spelen fantastiska spelupplevelser. Idag ser det annorlunda ut. Medan 3d-plattformsälskare fortfarande hyllar Super Mario 64 som ett av genrens absoluta mästerverk spelar ingen Wolfenstein 3D av andra skäl än nostalgiska. Jag undrar hur Heavy Rain placerar sig här. Kommer det att vara ett spel som likt Super Mario 64 kommer lysa starkt även om 13 år? Jag tvivlar. Och jag hoppas att det inte heller blir så. Jag hoppas att Heavy Rain i 2020-talets retrospelshyllningar framstår som äventyrsgenrens Wolfenstein 3D – spelet som sparkade in dörren för 2010-talets våg av interaktiva berättelser. För som sagt, handlingen är inte mer minnesvärd än den där thrillern som gick på TV6 härom kvällen, du vet den där, med han den där som var med i den där andra filmen som var rätt bra.

Här vrider sig läsaren lite olustigt. Tårarna, gråtandet – varför skrev han om det? Vi spolar fram till slutet på Heavy Rain. Jag sitter i soffan och spelar. Det är söndag förmiddag. Kring mig sitter J, hans sambo och hans 8-åriga dotter – alla fascinerade och nyfikna på vilka val jag gör, vilka konsekvenser de kommer få och framför allt, hur jag kommer reagera. Så jag chockar dem. Jag offrar mina huvudrollsinnehavare. Jag låter mördaren komma undan. Jag låter polisen skjuta ihjäl en oskyldig pappa till en stackars pojke som i spelets prolog förlorat sin bror. Framför allt rycker jag undan en ridå mellan saga och verklighet för en stackars 8-årig flicka i soffan och visar henne en värld där barn förlorar sina föräldrar och det goda förlorar. Hennes tårkanaler formligen exploderar. Där och då skrev Heavy Rain inte bara till sig en stark nia på betygskalan utan även in sig på min lista över 2000-talets starkaste och därmed bästa spelupplevelser. Det kunde inte få en vuxen man att gråta, men det kunde få en liten flicka att göra det. Det räcker långt…

Betyg 9 av 10.

DJ Shadow – ”Lost & Found” / DJ Krush – ”Kemuri”

1994-95 fanns det ingenting (inte ens drum’n'bass) som var så hett som triphop. I Sverige var det de mer vokala brittiska akterna som stal uppmärksamheten, i synnerhet Bristolfolk som Tricky, Massive Attack och Portishead. Men termen triphop myntades inte för deras musik utan för amerikanen Josh ”DJ Shadow” Davies första släpp på det brittiska skivbolaget Mo Wax -  In/Flux. Och när man lyssnar på In/Flux såsiga beats, loja scratchningar och närmast uttråkade (på ett bra sätt) vokala samplingar så känns begreppet klockrent. Men det här var bara början.

DJ SHADOW – ”LOST & FOUND”

I slutet av 1994 släpptes tolvan Lost & Found (S.F.L.) / Kemuri på Mo Wax. Som namnet avslöjar bestod den av två låtar och Lost & Found var DJ Shadows bidrag. Låten inleds med avlägsen, ödesmättad orgel som ackompanjeras av ett frenetiskt scratchande. Så en röst som försöker säga ”Well, you know something that’s what you’ve done. You said to me I’m out of my mind”. Det går sådär eftersom DJ Shadow flinka skivspelarfingrar är i vägen. Det som därefter händer är ren magi.

DJ Shadow är på många sätt den ultimata 90-talsartisten – skivsamlarnörden och vinylfetischisten med den löjligt stora samlingen av musik, den postmoderna samplingkonstnären som bygger makalösa ljudbilder utifrån obskyra källor, hiphop-djn som omdefinierade hiphopen genom att gå tillbaka till rötterna och knyta de mest fascinerande knopar med dem. Att föreställa sig DJ Shadow under ett annat årtionde är omöjligt. Följaktligen är han ett barn av sin tid och det är föga överraskande att han inte alls har lyckats hålla sin extremt höga 90-talsnivå efter milennieskiftet.

I Lost & Found använder DJ Shadow den kanske mest lättigenkänneiga sampling han någon använt sig av – trummorna från U2s stadiumrockanthem Sunday Bloody Sunday. DJ Shadow låter naturligtvis inte dem vara som de är utan hackar upp dem å det grövsta. När de sedan kombineras med ett ytterst stämningsfullt sammelsurium av samplingar – finstämda Fleetwood Macorglar, en undanskymd distande elgitarr, typiska DJ Shadowska spoken word-fraser – utgör Lost & Found (i vass konkurrens med andra DJ Shadow-låtar såsom Stem och Midnight In A Perfect World) det kanske audiellt vackraste argumentet för sampladelican som postmodern konst.

I den fantastiska boken Energy Flash ställer Simon Reynolds frågan ”What happended to hip hop in the nineties that it has no place for a visionary like Shadow?” apropå det faktum att en amerikansk hiphopproducent som DJ Shadow fått stort erkännande av såväl europeiska konnässörer av elektronisk musik såsom amerikanska rockkritiker, men ändå är totalt okänd av en bredare hiphoppublik. DJ Shadow besvarar själv en snarlik fråga på genombrottsskivan Endtroducing…. – på den drygt 40 sekunder korta Why Hiphop Sucks In ’96 låter han typiska g-funk-synthar följas av raden ”It’s the money…”. Men svaret ligger nog snarast i DJ Shadows egen inställning. Hiphop har från början varit den (på gott och ont) kanske mest extroverta av alla musikgenrer. DJ Shadow däremot vänder sig inåt och hans musik är mer drömsk och ambient – betydligt mer lämplig som bakgrund till djupa funderingar än för festen. Eller för att citera texten i Lost & Found:
Get high…
Get above yourself
Look down upon yourself
Until you’re inside o” yourself
Look to the front or the back o” yourself
To the back or front of yourself
It’s inside yourself
And then you see your own head
And know yourself is yourself
’cause when you find yourself
You’re gonna find that yourself is only yourself
And the self that can only be yourself
So when you’re infront of the back of yourself
You’re gonna find that your mind is in the centre of yourself
And God is nothing but yourself
And when you reach for yourself
You’ll know that yourself
Is the only thing
That can happen to yourself
So that nothing can put you down

Sug på den du…

DJ KRUSH – ”KEMURI”

Till skillnad från sin amerikanske kollega har Hideaki ”DJ Krush” Ishi inte bara en kriminell bakgrund – han är en pionjär inom japansk hiphop och har gång på gång samarbetat med rappare som Guru, Black Thought och C.L. Smooth. Samarbetet med den sistnämnde – det sublima mästerverket Only The Strong Survive kan mycket väl vara den bästa hiphoplåt som gjorts utanför USA.

Kemuri skulle emellertid kunnat vara en ännu bättre hiphoplåt. Det japanska ordet ”kemuri” betyder enligt uppgift rök, men är någon sorts grundform så det kan fungera som såväl substantiv (rök, röka), adjektiv (rökig) och verb (röka). Och få låtar är lika framgångsrikt namngivna – det här är en rökare av sällan skådad kaliber.

Kemuri börjar med stadiumstora stråkar, men det är inte stråkar för jublande festivalstinna primater utan stråkar för en öde arena i en kärnvapenbombad stad. Stämningen är fruktansvärt stark och olycksbådande i detta triphopmästerverk där DJ Krush låter skivnålen dansa en spasmatisk dans över ett hårt, drivande beat som garanterat gör DJ Premier grön av avund. Hade hiphopen i mitten av 90-talet varit lika inriktad på att köpa och sälja beats som idag hade Kemuri förmodligen varit världsberömd som inledningsspåret på Illmatic, Ready To Die, Reasonable Doubt eller The Infamous, för det finns inga gränser för hur bra det går att rappa till den. Kemuri är som instrumentalversionen av världens bästa hiphoplåt.

The Black Dog – ”D.O.G. Style” (The Black Dog Late Night Vocal Porn Session)

Den här titeln är något av en anomali. Efter att mästerverket Spanners släpptes 1995 lämnade Andy Turner och Ed Handley trion för att fokusera på sitt Plaid-projekt. I de flesta fall innebär något sådant att gruppen slutar existera, men Ken Downie ville annorlunda. Och medan Plaid har erövrat technovärlden flera gånger om i ett och ett halvt decennium har Ken Downie ändå fortsatt att vara en pålitlig leverantör av stundtals lysande elektronisk musik under namnet The Black Dog.

D.O.G Style är en av de bästa låtar som Ken Downie någonsin varit inblandad i. Musiken är mjuk, men aldrig mesig, rytmerna är ettriga men ändå fjäderlätta. Det här är verkligen armchair techno när den är som bäst. Musik som mår bäst av att spelas sent på natten när det är mörkt och man känner sig ensam. Vid de tillfällena är det här en av de bästa vänner man kan ha.

Det bästa som finns…

är när världens bästa lilla flicka vaknar, sträcker på sig, ler när hon ser en och säger ”kjama pappa!”

Recension: SKYNDA ATT ÄLSKA av Alex Schulman

Min mamma hittade boken på ett säte på pendeltåget. Om det var någon som glömt eller slängt den där vet jag inte. Det kanske rentav var ett utslag av den där lämna-kvar-en-bok-du-har-läst-och-vill-att-andra-ska-läsa-i-kollektivtrafiken-trenden som Metro skrev om för ett gäng år sen.

Hon började i alla fall läsa den och över en strömmingsmacka vid Slussen tyckte hon att jag skulle läsa den för hon behövde få perspektiv på saker i den.
”Var den bra?” frågade jag.
”Jag vet inte.”
Jag läste den och jag har väl ett tydligare svar på frågan. Nej.

Språkligt och strukturellt är den helt ok. Schulman har ett bladvändarspråk som får mig att fortsätta även om uttryck som ”nattygsbord” får mig att undra. Det är en bok som väcker tankar och funderingar – jag vill veta en massa. Problemet är att den inte besvarar de frågor som väcks.

Sida efter sida fylls med hjälteporträtt av pappan. Den fantastiske pappan som gör allting för barnen. Sonen Alex som gör allting för pappan. Pappan som åldras men ändå kämpar på.

Mamman då? Jo hon sitter i solstolen och dricker en drink någon gång. Säger ”vad fint” lite då och då. Syskonen då? Jo, Calle nämns en massa gånger, en till bror nämns i samband med en årligen återkommande fotbollsturnering men det fanns ju sju barn. Var håller de andra hus?

Jag förstår att Schulmans tanke varit att fokusera på pappan, men all glorifiering och allt ursäktande gör att det mest blir banalt. Jag skulle vilja veta mer om mamman och om syskonen – hur ser han exempelvis på det faktum att pappan haft en tidigare familj? Det känns som att stoffet till en riktigt bra uppväxtskildring hade funnits här. Problemet tror jag är att författaren Alex Schulman till skillnad från bloggaren Alex Schulman inte riktigt vågar stöta sig med sin omgivning. Och då blir det tyvärr alldeles för menlöst.

Betyg: 3 av 10

Advance

Gameboy Advance var en rätt konstig konsol. I stort sett allting som var bra till den överglänstes med råge av konverteringar såsom SNES:ens tre bästa spel – Super Mario World, Final Fantasy VI och The Legend Of Zelda – A Link To The Past. Själv plågades jag dessutom av att jag köpt den första generationens GBA som var en plåga att spela rent ljusmässigt, så när Gamecubetillbehöret Gameboy Player lanserades gav jag bort min GBA. Och eftersom originalspelen till GBA inte kändes lika fantastiska som konverteringarna blev det att jag knappt köpte några GBA-spel.

Men idag drällde två GBA-spel ner i brevlådan. The Legend Of Zelda – Minish Cap och Golden Sun. Det förstnämnda är efterlängtat – det känns nästan lite skamligt att inte ha spelat alla Zeldaspel. Och det andra – maskinens bästa rollspel (utöver FF6) -är ett spel som jag faktiskt inte vet varför jag inte köpte direkt eftersom jag föll för det när jag läste recensionerna. Kanske var det någon sorts fördomar mot bärbara spel?

Nåja, jag ska sätta igång med Zelda nu och därefter hoppas jag att Golden Sun kan göra längtan till Dragon Quest IX något mer uthärdlig.